Mitt favoritminne

Jag må tjata mycket om cykelturen i sommras men det är fan ett minne för hela livet och nästa liv och livet därefter. Så himla tokig grej och tokiga grejer som hände.



Luleå Kraft workers. Oacceplabelt dåliga tolkningar av Janitor, med undantag för Emilia längst till höger.

 Jag och Emilia kom påsken 2010 på den snillrika idén att fara på cykeltur, vi värvade våran Lule Kraft worker vän Karate-Elin. Vilket kändes bra, hon var egentligen en given medlem i lag-timet hela tiden när allt kommer kring. En oslagbar trio Lina, Emilia och Elin. Vi kom tillslut efter många om och men fram till att vi skulle cykla till Sundsvall och ta bussen eller tåget hem därifrån. En tidig morgon i juni(eller var det juli?) satte vi oss på våra cyklar och började en outhärdlig och fantastisk resa. Vi började första dagen med att smälla av femton mil med våra kärringcyklar som hade allderens för många kilon på pakethållaren, vi kom fram två på natten.. efter punka och ett vägarbete som resulterade i tre timmars promenad.


Elin tar sig en lur på en gräsplätt i Piteå. En läskig plats som man tappar bort sig på.



Rosvik(?), glada och ovetande om vad som väntade oss.

Det var kämpigt och jobbigt, vi cyklade och åt oavbrutet. Men denna ansträngning resulterade i ständig övertrötthet som gett många fina, roliga och konstiga minnen. Och såhär i efterhand kommer jag knappt ihåg att det var slitigt att cykla, det är som det roliga som fastnat. Eller i själva verket tyckte jag att cykligen i sig var ganska trevlig men jag måste tala för alla i laget.

Mötet med Elins släkt var ändå de sjukaste. Men den historian är för bra för att delas ut på internet. Det skulle bara låta fel. Det var iallafall det stördaste jag varit med om, garanterat. Be mig berätta om det irl, man förblir en lyckliagre människa om man hört den historien. Yes indeed.