Idag hade vi sovmorgon till 12.55, jag kom cyklandes till skolan kl. 8.15 glatt ovetandes om detta. Himla åh! Det kändes som en extraordinär-magnificent-terrific-fantastisk start såhär efter lovet. Elleeeeeeeeeeeeeeer?

Den mest rosa räkan i världen är ingenting mot hur mitt ansikte ser ut nu. Vackert sönderbränd mask som endast täcker själva centrumet av ansiktet, det kan alltså även tolkas som ett skrattretande misslyckat försök till att sminka på lite färg på en äckligt blek skandinavisk kropp.

Har haft några världsklass dagar uti den öde skärgården. Alla borde vara avundsjuka på mig, så bra vare.
Så här såg standarddagen ut:
- Vakna tidigt
- Äta frukost och konstatera att "helvete, vad det är fint väder vi har idagidagidag"
- Åka skidor i formel 1 tempo på magisk is
- Stanna och få fika av någon
- Fortsätta åka, möjligen lite snabbare
- Vid 11 tiden har man åkt två mil och är tillbaka i stugan
- Resten av dagen spenderas med att ligga och svettas på isen och införskaffa sig en rolig bränna att stolt visa upp för befolkningen när man återvänder till civilisationen. Varvat med att äta allderens för mycket, gärna onyttigt.

Och jag som oroade mig över att missa saker hemma på fastlandet.
Och jag som var avundsjuk på Portugalfararna.
Och kittelfjällfararna.
Och dundretfararna.
Hade inte behövts, nejnej.

I brist på annan bild så vill jag härmed presentera det svarta fåret i familjen: Elsa Pälskorv även känd vid namnet Tjockelsa.. ingen vet varför.

Under kommande helgdagar kommer man kunna finna mig på en kanppt befintlig ö i Luleå skärgård vid namn Stångholmsgrundet. När man är på Stångholmsgrundet är det extrem-koma-liknande chillning som är huvudaktiviteten och möjligtvis äta, det blir fint.

Glad påsk barn och ha det inte för roligt i helgen för då blir jag avundsjuk.

Jävlar alltså. Har inte lyssnat riktigt ordentliget på bob hunds nya album förän nu och helvete vilket konstverk det är, lite smått magiskt sådär.

bob hund live i LÅ(det nya coola sättet att säga Luleå, så himla hippt och fränt att man dör) för någon sommar sen, det mina vänner, det var magiskt.



 Idag har jag pratat om framtiden med Lisa. Ser fram emot den så himla mycket och nästa sommar far vi och tågluffar med ett gudomligt sällskap. Det är spikat, ingraverat och det finns nu ingen återvändo. Det kommer bli en extremfin början på det ickeskoltvångiga livet.

Längtar så

Kittelfjäll damer och herrar

VILL TILL FJÄLLS, mera pudersnö, branta sluttningar och krongliga nedfarter. Men nu är det slut för i år - och så gråter man.

I veckan kommer jag måsta klara mig utan min ständiga vapendragare Anja Bin Littorin. Hon är i Prag och söker efter hennes öststat rötter tillsammans med Simon, vilka jävla jävlar alltså.

Banjo, love her so, I sure do

Oj